Skip to content

Om Alice

Livet

Alice var en kvinna full av musik och aktivitet. Hon tyckte att sången hade en förenande funktion mellan människor och verkade i den andan ända in till sin död år 1943.Alice var upptagen av musiken vilken likt livets flodström virvlar, dansar och flyter fram allt efter hur dess väg banas hos människorna. Hos henne själv fanns ett stort behov av musikalisk kommunikation och genom hela hennes liv följde hennes pappa Eduard med som en inre vän och färdkamrat. Han var den som tidigt i hennes liv gjorde musiken till lek och kommunikativ glädje. Alice fortsatte den vägen livet igenom. Alice Tegnér


Flickan Alice

Alice Tegnér föddes i mars 1864 i Karlshamn. Hennes pappa, Eduard, var sjökapten på skeppet Falcon vilket seglade med laster bl.a. på Sydamerika. Hon mötte sin pappa först då hon var tre år och han fick anledning att uttrycka sin glädje över hennes musikaliska begåvning, Eduard utvecklade tillsammans med Alice musikaliska lekar och övningar och skapade små spontana kompositionsstycken ”finnoppar”.

Han skrev brev till ”Lilla Kickan” där han talade om frukter han köpt åt henne och om lekar han längtade efter att få utföra tillsammans med henne. Han sände hem berättelser och bilder som han funnit i främmande länder och som han tyckte passade en liten flicka som Alice.

Hela livet för Alice färgades av pappans sjöfarande. Mamma Sofie fick vänta årsvis på mötena med sin man. Tillsammans hade de fyra barn, döttrarna Nanna och Alice samt sönerna Eduard och John. Alice bar med sig fantasierna omkring sjömanslivet under hela sin musikerbana. Hon komponerade många av sjölivet inspirerade visor och ibland satte hon även egen text därtill.

Den unga Alice

Alice sändes till Stockholm då hon var 13 år och fick pröva in till Ohlinska skolan. Hon antogs till en högre klass än vad som var förväntat och inackorderades i ett hem med en familj och miljö som var rätt lika dem hon lämnade i Karlshamn. Under studietiden i Stockholm dog hennes pappa och det medförde att Alice av ekonomiska skäl tvangs till en yrkesutbildning på lärarinneseminariet. Trots ett vidlyftigt nöjesliv med konsertbesök, middagar och danstillställningar, examinerades hon med ”cum laude” från seminariet.

Alice förtjänade lite extra pengar för sin försörjning genom att ge pianolektioner. Dessa pengar var ett bra tillskott under utbildningstiden på lärarinneseminariet. Vid avslutad utbildning åkte hon till Finland som guvenant ett år varefter hon återkom till Sverige för en tjänst hos familjen Beijer i Tullinge.

Alice reste därefter till Finland och tog anställning som privatlärare/guvernant hos familjen Grothenfelt i Järvikylä. Efter ett år återvände hon till Stockholm och började motsvarande arbete hon familjen  Beijer. Där lärde Alice känna Jakob Tegnér som efter en kort tid friade till henne. Alice och Jakob gifte sig 1885.

Kvinnan Alice

Jakob och Alice fick två söner, Gösta och Torsten. Då Alice skulle berätta sagor för gossarna ville dessa att hon skulle sjunga istället, vilket hon mycket gärna gjorde. I denna gemenskap växte de första barnvisorna fram, vilka lade grunden till ”Sjung med oss mamma”-häftena. Häftena började ges ut 1892 och det utkom nio ilika höften fram till och med 1934.
Alice Tegnér

År 1891 flyttade Jakob och Alice Tegnér in i sitt hem ”Tegnabo” i Djursholm med sina två söner Gösta 4 år och Torsten 3 år. Familjen var ”nybyggare” i villasamhället och tillika med andra familjer som drevs av den tidens ”gröna våg”, d v s från stenstaden med sina hyreskaserner ut till naturen, den friska luften, det sunda livet.

Det var i Djursholm som Alice kom att sätta sina visor på pränt, dem som hon sjöng för sina söner. Pojkarnas lekkamrater tyckte också om visorna och deras mammor bad Alice skriva ner sina sånger så att mammorna själva kunde sjunga dem för sina barn. På så sätt kom Alice visor att blir kända i Djursholm. Hennes svåger Fredrik Skoglund, vilken var bokförläggare, lät trycka visorna för att underlätta för henne att sprida dem utan att hon själv skulle behöva skriva de önskade viskopiorna. År 1892 utkom första häftet ”Sjung med oss mamma” på svågerns förlag varefter det andra utkom år 1893 och det tredje år 1895. Häftena bär signaturen A.T.

Alice övade sig så flitigt vid pianot som hon fick och kunde. Under några perioder fick hon lektioner hos privata musiklärare, av vilka hon lärde sig mer om det musikaliska arbetet.

Alice längtan efter att bli en accepterad tonsättare, respekterad för annat än barnvisor, drev fram ett musikaliskt skapande inom många andra genrer. Hon skrev såväl romanser, körsånger och kyrklig musik som pianomusik. Vid flera tillfällen vann hon priser för sina kompositioner och var uttagen bland sex tonsättare, vars verk deltog i en tävling om ny nationalsång. Trots all sin framgång kände hon sig hindrad och styrd av sin man, Jakob. Då han avled 1926 kände hon, trots att Jakob var en vän i musiken, en sorts befrielse. Hon levde upp, reste en del och tillät sig avnjuta alla de konserter och operor hon hade lust till. En hel del uppskattning rönte hon under sin levnad och hennes födelsedagar, såsom 50- och 60-årsdagarna, firades med talrika hyllningar och utmärkelser.

I Djursholm var Alice flitigt musicerande och höll i musikundervisningen i Djursholms Samskola. Hon var också kantor i Djursholms Kapell. Det mesta av sitt musikarbete utförde hon utan betalning och var energisk och inspirerande för musiklivet i villasamhället. Så öppnade hon sitt hem varje onsdagskväll för samhällets hembiträden och gav dem möjlighet till sångundervisning och samvaro i musikens värld.

Hon tonsatte ”Betlehems Stjärna”, Viktor Rydbergs dikt och överraskade honom med sitt musikverk. Viktor Rydberg var djursholmsbo tillika inspektor för skolan och Alice hade varit orolig för hur han skulle ta emot tonsättningen. Hon blev mycket glad över hans ord som han rörd uttalade: ”En dikt blir inte nationens egendom förrän den sjunges”.

Jakob var aktivt intresserad av Alice komponerande och deltog aktivt i hennes  praktiska problemlösningar. I juni 1904 skrev han i ett brev till Lisa, som Alice kallades, om vad han och svågern Fredrik Skoglund hade för tankar om titeln till en kommande sångupplaga. Denna utgåva som Alice sammanställde och där hon själv har med ett tiotal verk kom att kallas ”Unga röster” vilket make och svåger uttryckte sitt gillande till.

Alice fick med åren mycket uppskattning för sitt musikaliska arbete. Hon var flitig och produktiv. Det kom många kompositioner från hennes arbetsbord såsom beställda hyllningsverk, tonsatta diktverk och tävlingsbidrag. I det senare fallet kan nämnas att hon var enda kvinnan bland de kompositioner som tävlade om en ny svensk nationalsång. Alice fick även ett antal utmärkelser och medaljer under sitt liv som tonsättare och musiker.

I samband med hennes 60-årsdag gjordes bl a en tidningsartikel som visade fram en stor del av hennes produktion. Ett flertal av dessa verk kan ses i utställningens bokskåp. Vid tiden för denna tidningsartikel bodde Alice och Jakob vid Tullingesjön söder om Stockholm, i huset ”Kikut” vilket var det tredje huset som Jakob lät bygga för sin familj. Hit hade de flyttat från Djursholm och Alice kände det som en förvisning från vännerna och musiklivet där. Detta lät hon skymta fram i brev till närstående kvinnliga vänner och släktingar. Vid Jakobs död 1926 lät Alice sälja ”Kikut”.

I en kompositionstävling som tidningen Idun inbjudit till, deltog Alice med tre bidrag, inlämnade under olika pseudonymer och i skilda utföranden. Förvåningen blev stor då tävlingsjuryn bröt namnsedlarna och det visade sig att Alice Tegnér vunnit både första, andra och tredje pris. En person som var med vid detta tillfälle beskriver 1965 i ett brev till Alice son Torsten förvåningen bland medlemmarna i Iduns redaktionskommité.

År 1929 fick Alice åter ett första pris i Iduns tonsättartävling. Då var Jakob död sen några år och Alice hade blivit ledmot i Musikaliska Akademin, trots att hon aldrig fått utbilda sig vid dess konservatorium.Alice komponerade inte bara barnvisor utan även körsatser, romanser, kantater, piano och cellosatser samt en stor violinsonat. Så var det pris hon vann i Iduns tävling inte för en barnvisa utan för en annan musik för vilken hon ville erhålla erkänsla och få positiva reaktioner för. Alice ville inte bara vara en ”vistant”.

Under sitt åldrandehöll hon aktivt igång både kroppen, fingrarna, komponerandet, och idéskapandet. I samband med hennes 75-årsdagsamlades gåvopengar in som grundplåt till en sångbok för alla Sveriges skolbarn.

Arbetet med ”Nu skall vi sjunga” påbörjades därefter i samverkan med andra dåtida barnkulturentusiaster. Själv skapade hon visparader där barn, utklädda, fick sjunga och gestalta en del av hennes visor. Hon reste runt i Sverige tillsammans med ackompanjatören Elsa Fletwoodoch fick till stånd visparader på ett flertal orter i landet.

Alice ville att alla skulle använda sig av musik och sång. En del av hennes visor översattes och har funnits på bland annat samiska. Ända till sin död 1943 var hon aktiv och ca sex veckor före sitt frånfälle gav hon sin sista konsert. Hon fick därefter lunginflammation och dog 79 år gammal den 26 maj. Hela Sverige sörjde hennes bortgång och hennes kista fördes på hästdragen katafalkvagn till Engelbrektskyrkan. Under begravningsakten spelades flera av Alice, av henne själv mest omtyckta, visor såsom ”Ro, ro barnet”.

Alice blev med åren allt mer medveten sin betydelse som kompositör och visskapare. Hon ville bli erkänd som en seriös tonsättare och i sin ansträngning försökte hon förmå Hugo Alvén att acceptera ett körverk av hennes hand inför dennes körresa till bland annat Amerika och ”Delawarejubileet”.

%d bloggare gillar detta: